Föremål och utställningar | Lantbruksmuseum Ljusfallshammar

Föremål och Miljöer

På den här sidan visar vi upp en del föremål och uppbyggda miljöer, som finns på Lantbruksmuseet. Alla kan naturligtvis inte visas, men vi väljer ut och lägger in "nya" föremål och miljöer efterhand, som kan vara roligt att titta närmare på. Det finns även intressanta personer att visa upp och en del företeelser.

Gåvor

Om man vill erbjuda museet föremål behöver vi bli kontaktade per e-post. Det är bra för oss att få så mycket information som möjligt redan vid den första kontakten, samt även att få medskickade bilder på objekten.
En gång i månaden träffas vår föremålsgrupp för att ta beslut om vad museet ska förvärva. Underlag till beslut bygger bland annat på om förvärvet kompletterar samlingen och om museet har möjlighet att långsiktigt ta hand om förvärvet. Ibland klarar vi dessvärre inte av att hantera gåvor som lämnas in spontant till museet med den omsorg och respekt som krävs, oregistrerade föremål kan bli liggande.

Kontakt: Rose-Marie Goding Blomdahl,
rose-marie@lantbruksmuseum.se

Bondesamhällets självhushåll - Mor Kristinas kök

På bondgårdarna fanns förr i tiden många som skulle få sin dagliga mat serverad, drängar, pigor, barn, hantverkare med flera.

”Mor Kristina” visar oss i sitt kök på museet hur viktig självförsörjningen var i det gamla bondesamhället.

Korna mjölkades och mjölken togs om hand på gården för att ingå i tillagningen av många maträtter såsom gröt och mjölk, soppor, puddingar mm.

Grädden kärnades till smör och mjölken ystades till ost. Av mjölken kunde också ostkaka tillredas och vasslen som blev en restprodukt av ost- och ostkaketillverkningen användes vid brödbaken.

Av råmjölken som kon producerade 3 - 4 dygn efter kalvning, gräddades kalvdans.
Kor, grisar, får mm slaktades på gårdarna och allt som var möjligt att ta till vara gjordes. Korv var en viktig del av charkprodukter som sedan kunde konserveras i glasburkar. Recept på korv fanns av olika slag, fläskkorv, köttkorv, grynkorv, isterband, spickekorv mm. Innan frysboxarna blev vanliga på 1950-talet användes olika metoder för att bevara produkterna, torkning, saltning, konservering mm.

I bondgårdens trädgård odlades potatis, kålrötter, morötter, spenat, ärtor, bönor mm. På sommaren lagades mycket mat av dessa produkter och en del kunde också konserveras för vinterns behov som ex.vis ärtor och bönor.
För vinterns behov förvarades rotfrukterna i en jordkällare.

I trädgården växte också vinbär- och krusbärsbuskar med bär som ofta blev till saft eller kräm. I fruktträdgården fanns äpplen, päron, körsbär, plommon som blev kräm, kompott, soppa, sylt, äppelmos mm. Äpplen förvarades även svalt för vinterns behov.
Spannmål som odlades maldes till vissa delar av mjölnaren som ägde en kvarn i byn. Kvarnen drevs ofta med vattenkraft. Allt bröd bakades på gården av mjöl som malts av säd som växt på gården. Inte alltid så enkelt eftersom egenskaperna för jäsning kunde bero på vädret när säden växte.

Takspån och Spånhyvel

Taktäckning med spån har lång tradition i Sverige. Man skiljer på kyrkspån och stickspån.

Kyrkspån ligger nästan bara på kyrkor och herrgårdar och har funnits åtminstone sedan tidig medeltid.

Kyrkspån är ett kraftigt, kilformat spån som oftast tillverkades av furu eller gran. Någon gång användes ek. Spånet är ca 2,5 cm i den tjockaste änden. Förr i tiden spjälkades det för hand ur kubbar av rått virke och täljdes sedan även för hand till rätt form.

I dag tillverkas kyrkspån maskinellt. Undertaket består vanligen av liggande brädor. Tak av kyrkspån ska regelbundet underhållas med trätjära.

Stickspån har många olika benämningar. Ex.vis takstickor, spiller eller pärt. Stickspån lades på bostadshus med kallvind eller ouppvärmda uthus. Det har använts sedan mitten av 1800-talet, när spik började framställas industriellt, och fram till 1950-talet.

Stickspån är 3-7 mm tjocka, 10-15 cm breda och 40-60 cm långa och tillverkas huvudsakligen av furu, gran eller asp.
Underlaget var vanligen klovor med den runda sidan upp eller glest liggande brädor. Klovor är stockar eller mindre men raka träd som kluvits på längden.

Stickspån har också använts som undertak till tegel- och betongpannor.
På landsbygden har spåntaken med stickspån varit nästan dominerande i stora delar av landet. Jordreformen under 1800-talet, då många nya byggnader uppfördes, medverkade starkt till spridningen. Det lätta stickspånet passade bra till allt större lantbruksbyggnader.

Bevara spåntaket
Man ska vara rädd om gamla spåntak. Ofta ligger stickspånen kvar under ett nyare yttertak av tegel eller plåt. Om spåntaket är intakt fungerar det utmärkt som undertak.

Läggning
Spånen läggs överlappande nerifrån och upp och spikas i överlappen så att spikskallen döljs av nästa lager.

Spik
Spånspik bör vara tunn för att spånet inte ska spricka. Förr användes mest blank trådspik. Den har ungefär samma livslängd som spånet, vilket gör att det är lättare att riva vid omläggning.

Behandling
Stickspånet har ibland impregnerats, doppats eller kokas i en lösning av vatten och t.ex. järnvitriol. Rödfärgning har förekommit. Däremot är det mycket ovanligt att man använde trätjära. I regel lämnades stickspåntaket helt obehandlat.

Säkerhet
Gå aldrig direkt på taket eftersom spånen är sköra. Använd någon form av underlag, ex.vis en stege.

Spånhyvel
Spånhyveln kallas för spilk. Hyveln fungerar som en osthyvel där man använder kubbar som är lika med den längd man vill ha på sitt spån. På Lantbruksmuseet används en tändkulemotor som kraftkälla.
Stommen till spånhyveln är gjord av kraftiga fyrkantsstockar.

Spåntillverkning på museet
På bilden här ovan ser vi när Ulf Karlsson tillverkar takspån (stickspån) vid museets evenemang ”Bondgården förr”. Sonen Filip bistår med att kontrollera och ta emot produkten.

Byte av underrede
Vintern 2020-2021 tillverkade Bosse Karlsson, som vi kan se på en av de andra bilderna, ett helt nytt underrede till hyveln i stället för det gamla som började ruttna. Ett riktigt timmermansjobb.
När vårsolen har stigit lite högre på himlen, kommer hela underredet att tjäras. Kanske med tjära som framställts vid något av museets populära evenemang.
Sedan återstår att flytta över alla mekaniska delar från den gamla spånhyveln.
Spåntillverkningen vid museet är då räddad för många år framåt.